Fotboll blir oftast ihågkommen genom det som sker med bollen: en passning som bryter en linje, en dribbling förbi en försvarare, en räddning eller ett avslut. Ändå formas stora delar av matchen av spelarna som inte rör bollen alls. Deras positionering avgör om en passningsväg öppnas, om en försvarare tvingas lämna sin zon, om en kontring får utrymme att utvecklas och om en press kan slutas kring nästa mottagare. En kartläggande översikt från 2026 av Francesco Esposito, Maurizio Bertollo, Dario Pompa, Maria Angonese och Marco Beato sammanställde forskning som har försökt mäta denna till stor del dolda del av elitfotbollen. Översikten publicerades i Science and Medicine in Football den 4 augusti 2026, granskade 4 283 identifierade publikationer och inkluderade slutligen 32 expertgranskade studier. Tillsammans hade dessa studier analyserat 7 705 matcher med hjälp av positionsdata i kombination med händelsedata. Resultatet är ingen enskild formel för vinnande fotboll. Däremot ger forskningen en betydligt tydligare bild av varför modern taktik bygger på ytor, timing, kollektiv rörelse och sammanhang snarare än enbart på bollinnehav, löpsträckor eller formationer.
Siffran 7 705 matcher måste tolkas korrekt. Esposito och hans kollegor fick inte tillgång till en enda enhetlig databas med så många matcher och genomförde sedan samma analys på samtliga. Deras översikt sammanförde 32 separata studier med urval som sträckte sig från enskilda matcher till forskning som omfattade mer än 4 000 matcher. Studierna använde dessutom olika tävlingar, definitioner och analysmetoder. Det gör totalsiffran värdefull som en bild av vad forskningen faktiskt har undersökt, men det betyder inte att varje resultat automatiskt kan betraktas som en allmän regel för all fotboll. Översikten betonar själv denna metodologiska variation. Den viktigaste slutsatsen är därför bredare: beteenden utan boll har gått från att vara något som tränare främst beskrev med hjälp av video och erfarenhet till något som också kan observeras systematiskt med positionsdata. Det är betydelsefullt eftersom avgörande taktiska strukturer ofta uppstår flera sekunder före en tydlig bollaktion. En ytter kan binda en ytterback utan att få en passning, en mittfältare kan stänga en kontringsväg medan laget anfaller och en anfallare kan dra undan en mittback för att skapa yta åt en lagkamrat.
Spårningssystem gör dessa handlingar synliga genom att registrera var spelarna och bollen befinner sig flera gånger varje sekund. I de studier som ingick i översikten från 2026 var 25 Hz den vanligaste registreringsfrekvensen, vilket innebär att systemet kan registrera positionsinformation 25 gånger per sekund. Det viktiga är inte själva frekvensen, utan den sekvens av information som skapas. I stället för att enbart konstatera att en passning lyckades kan analytiker studera positionerna runt passaren, mottagaren, närliggande försvarare och understödjande lagkamrater före, under och efter aktionen. Händelsedata är fortfarande viktig eftersom den identifierar situationer som passningar, skott, bollvinster och bolltapp. När händelse- och positionsdata kombineras går det att ställa en mer relevant taktisk fråga: vilken rörelse skapade förutsättningarna för själva händelsen? Det är centralt inom modern fotbollsanalys eftersom många spelare påverkar en situation utan att deras bidrag syns i traditionell statistik.
Översikten visar också varför analys av spel utan boll inte kan reduceras till ett enda värde. Forskare har studerat beteenden på tre övergripande nivåer: den enskilda spelaren, mindre grupper av spelare och hela laget. På individnivå kan fokus ligga på om en anfallare skapar avstånd till sin markering. På gruppnivå kan det handla om relationen mellan en backlinje och de mittfältare som skyddar ytan framför den. På lagnivå kan analytiker mäta bredd, djup, kompakthet eller hur stor del av planen respektive lag kan nå först. Dessa nivåer besvarar olika frågor och ingen av dem bör automatiskt ersätta de andra. Ett lag kan se kompakt ut som helhet samtidigt som en viktig passningsväg är öppen. En spelare kan löpa långt i hög hastighet utan att förbättra anfallet. Ett försvar kan ha numerärt övertag men ändå vara felpositionerat. Forskningen om spårningsdata pekar allt tydligare mot samma praktiska princip: rörelse får verklig betydelse först när den kopplas till var den sker, när den sker, vad bollen gör och vilka alternativ motståndaren har i nästa moment.
Ett användbart exempel är defensiv press. Traditionell matchdata kan registrera att en spelare tog emot en passning och antingen behöll eller förlorade bollen, men den beskriver inte fullt ut hur svår mottagningen var. En studie från 2022 ledd av Mat Herold analyserade 22 matcher med det tyska landslaget, inklusive 25 418 passningar och 1 411 högintensiva aktioner utan boll. Forskarna modellerade pressen på passningsmottagaren och använde den för att undersöka hur anfallande spelare skapade avstånd till försvarare. De fann ett tydligt samband mellan högre press och lägre andel lyckade passningar. För en tränare är principen enkel även om beräkningarna bakom den är avancerade: samma passning kan vara en helt annan aktion beroende på om mottagaren har tid att vända upp, pressas från flera håll eller har skapat en extra meter genom en vältajmad rörelse. Spårningsdata gör det möjligt att lägga till detta sammanhang i stället för att behandla varje bollmottagning som taktiskt likvärdig.
Yta kan också mätas som en relation snarare än som ett tomt område på planen. Analytiker kan uppskatta vilken spelare som är bäst positionerad för att nå en viss yta först, hur långt lagkamrater befinner sig från varandra eller hur lagets form förändras när bollen flyttas. Sådana mått kan användas för att beskriva välkända tränaridéer som att dra isär ett försvar, stänga centrala ytor, skydda området bakom ett anfall och förflytta laget som en enhet. Skillnaden ligger i möjligheten att testa idéerna över hundratals eller tusentals matchsituationer i stället för att enbart luta sig mot ett fåtal minnesvärda videoklipp. Översikten från 2026 visar att forskare har använt många olika typer av sådana mått, men den varnar också för att definitionerna inte alltid är enhetliga. Två studier kan båda tala om ”yta” eller ”press” samtidigt som de mäter begreppen på olika sätt. För läsaren är det en viktig påminnelse: en avancerad grafik eller ett exakt decimalvärde innebär inte automatiskt att det bakomliggande begreppet är entydigt definierat.
Därför är den mest användbara rollen för spårningsdata inte att ersätta fotbollens taktiska språk, utan att göra språket mer exakt. I en separat studie från 2026 föreslog Esposito och hans kollegor ett ramverk för att klassificera beteenden utan boll utifrån bollinnehav och syfte, utifrån om analysen gäller en individ, en grupp eller hela laget, utifrån vilken prestationsdimension som studeras samt utifrån typen av rörelse, exempelvis positionering, förflyttning eller högintensiv löpning. Det praktiska värdet är tydligt. Att säga att en spelare ”arbetade hårt utan boll” säger väldigt lite. Att säga att en ytter upprepade gånger löpte bakom den sista försvarslinjen i eget bollinnehav eller att två mittfältare skyddade centrala ytor medan laget anföll ger tränare och spelare något konkret att analysera. Forskningen stödjer därför ett mer strukturerat sätt att tala om taktik: definiera först beteendet, mät det därefter i rätt matchsituation och bedöm först därefter om det faktiskt hjälpte laget.
Ett av de tydligaste teman som framträder i den senaste forskningen är att kvaliteten i ett anfall beror på hur spelarna organiserar ytorna runt bollen, inte bara på hur många spelare som befinner sig långt fram i planen. En studie från 2024 av Dominik Raabe och kollegor analyserade 128 187 anfallssekvenser från 306 elitmatcher för herrar. Forskarna undersökte hur lagkamrater bildade passningsstrukturer och hur deras positioner påverkade försvararna. Framgångsrika anfall var förknippade med större trianglar mellan lagkamrater, särskilt nära bollen, snarare än ett större totalt antal trianglar. Studien visade också att framgångsrika anfall oftare innehöll spelare som tog positioner som band upp försvarare och lämnade andra lagkamrater fria. Med vanligt fotbollsspråk betyder det att struktur är viktigare än att samla många spelare i samma område. Tre spelare kan stå i samma zon och erbjuda väldigt lite om vinklarna är dåliga. Samma tre spelare kan, med bättre avstånd och positioner på olika linjer, tvinga försvararna att välja mellan att pressa bollhållaren, följa en löpning eller täcka en passningsväg.
Löpningar bakom backlinjen visar en liknande betydelse av sammanhang. Thomas Thönnessen och hans kollegor analyserade mer än 4 600 djupledslöpningar från 54 Bundesligamatcher under säsongen 2018/19. Inledningsvis fanns ett samband mellan det totala antalet sådana löpningar och framgång, prestation och mål. Sambandet försvann dock när forskarna justerade för bollinnehav. Lag som har bollen oftare får naturligt fler möjligheter att genomföra offensiva löpningar. En tydligare signal kom från löpningar som hade ett mer specifikt taktiskt sammanhang, särskilt löpningar in i kritiska områden och löpningar som sammanföll med en framåtriktad passning. Dessa förblev relaterade till prestation, lagstyrka och mål även efter att bollinnehavet tagits med i beräkningen. Det är en viktig varning mot att enbart räkna antal. Att säga åt en anfallare att göra fler löpningar är inte samma sak som att förbättra hans eller hennes rörelse. De relevanta frågorna är var löpningen börjar, vilken yta den attackerar, vad passaren kan se, hur försvarslinjen är organiserad och om rörelsen faktiskt förändrar nästa aktion.
En omfattande studie av Major League Soccer från 2024 lägger till ytterligare ett perspektiv. Sam Gregory och hans kollegor använde fullständig händelse- och spårningsdata från samtliga 475 matcher under MLS grundserie 2022 och identifierade 628 186 högfartslöpningar, i genomsnitt mer än 1 300 per match. Därefter uppskattade forskarna hur det bollförande lagets sannolikhet att göra mål förändrades under dessa löpningar. Löpningar med högre värde för anfallet var förknippade med högre fart och acceleration samt rakare och mindre kurvade löpvägar. Studien visade dessutom att mer värdefulla situationer tenderade att innehålla flera lagkamrater som gjorde högintensiva löpningar samtidigt. Det bevisar inte att samtidiga löpningar i sig orsakade den ökade målchansen; forskarna påpekar själva svårigheten med att tillskriva ett enskilt löpande spelare lagets samlade värde. Mönstret är ändå viktigt. Ett anfall blir ofta farligare när flera rörelser sker samtidigt eftersom en spelare kan sträcka ut backlinjen, en annan attackera straffområdet och en tredje komma som understöd.
Det bidrag som är svårast att fånga är ofta löpningen som aldrig belönas med en passning. Tänk på en anfallare som startar mellan mittback och ytterback, accelererar in i kanalen och drar mittbacken flera meter bort från centrala ytor. Bollen kan därefter spelas till en mittfältare som tar sig in i det utrymme som precis har skapats. Traditionell händelsedata registrerar passaren och mottagaren, medan anfallaren kanske inte får något annat registrerat än löpsträckan. Ändå kan hela situationens taktiska värde bero på den första löpningen. Spårningsdata gör det möjligt att rekonstruera hela förloppet: försvararens förflyttning, den skapade ytan, timingen i den understödjande löpningen och förändringen av det anfallande lagets alternativ. Det betyder inte att varje avledande löpning behöver få ett numeriskt betyg. Däremot innebär det att analytiker kan identifiera och jämföra mönster som tidigare lätt gick förlorade när man bara studerade bollkontakter, passningar och avslut.
Den skillnaden förändrar hur offensiva spelare kan bedömas. En ytter som ofta tar emot bollen kan verka mer involverad än en ytter som under stora delar av matchen drar isär backlinjen, binder en försvarare och skapar en inre korridor för en mittfältare. En anfallare kan ha få bollkontakter men ändå påverka försvarslinjen genom ett konstant djupledshot. En ytterback kan göra en överlappning främst för att flytta en motståndare och inte för att själv få bollen. Forskningen från 2026 stödjer därför en bedömning av dessa handlingar utifrån lagets taktiska avsikt. Den centrala frågan är inte ”Fick spelaren bollen?” utan ”Vad förändrades när spelaren förflyttade sig?” Svaret kan vara en ny passningsväg, en försvarare som tvingas vända, en extra meter för bollhållaren eller ett tillfälligt numerärt övertag någon annanstans på planen. Effekterna blir lättare att diskutera när video och spårningsdata analyseras tillsammans.
För spelarrekrytering och utveckling är detta särskilt värdefullt eftersom det skiljer synlig aktivitet från funktionellt bidrag. En klubb som bedömer en anfallare kan gå längre än mål, assist och sprintstatistik och i stället studera vilka typer av löpningar utan boll spelaren gör, i vilka ögonblick de kommer och hur lagkamrater och motståndare reagerar på dem. Tränare kan sedan koppla samma information till utformningen av träningen. Om ett lag har svårt att skapa djup kan problemet vara dålig timing mellan bollhållaren och löparen snarare än brist på fart. Om anfallen från kanterna ofta slutar med isolerade inlägg kan problemet vara att för få spelare samordnar sina rörelser mot olika ytor framför mål. Spårningsdata kan inte tala om för en tränare vilken taktisk idé som är bäst, men den kan visa om de avsedda rörelserna verkligen genomfördes och om de återkommande skapade användbara ytor. På så sätt blir informationen mest värdefull när den gör fotbollsfrågorna mer precisa, inte när den försöker ersätta dem med ett enda betyg.

Den kartläggande översikten från 2026 visade att defensiva faser har studerats oftare än offensiva. Det är förståeligt eftersom försvar i grunden handlar om relationer: avståndet till bollen, understöd bakom pressen, tillgången till potentiella mottagare, höjden på den sista försvarslinjen och vilka ytor som fortfarande är skyddade om bollinnehavet skiftar. Spårningsdata lämpar sig väl för dessa frågor eftersom den registrerar försvarare även när de befinner sig långt från den direkta bollaktionen. Studien av det tyska landslaget är ett bra exempel. Genom att mäta pressen runt mottagare kunde forskarna bedöma om en anfallares rörelse ökade eller minskade avståndet till en försvarare. Det förändrar synen på försvar från en samling tacklingar och brytningar till ett försök att kontrollera vad motståndaren kan göra härnäst. En försvarare som stoppar en passning genom att stänga en passningsväg kanske aldrig rör bollen, medan en mittfältare som fördröjer en mottagare med en sekund kan ge backlinjen tillräckligt med tid för att återfå sin form.
Den defensiva omställningen är ett område där detta dolda arbete blir särskilt viktigt. En studie från 2023 ledd av Leander Forcher kombinerade intervjuer med sju professionella tränare med spårnings- och händelsedata från 153 Bundesligamatcher under säsongen 2020/21 för att analysera ”rest defence”, alltså hur de djupare spelarna positionerar sig medan det egna laget anfaller för att kunna begränsa en kontring efter en bollförlust. Forskarna identifierade 2 951 relevanta situationer. Av dessa klassificerades 2 425 som framgångsrika eftersom laget återerövrade bollen inom det definierade omställningsfönstret, medan 75 klassificerades som misslyckade eftersom motståndaren skapade ett skott på mål; övriga utfall ingick inte i modellen för framgång respektive misslyckande. I genomsnitt hade lagen omkring 3,7 försvarare mot 2,0 anfallare i det relevanta området för rest defence när bollinnehavet skiftade. Studien sätter därmed siffror på en tränarprincip som är lätt att känna igen på video: ett anfall är säkrare när vissa spelare redan befinner sig i position för att försvara nästa fas.
De mest användbara resultaten var inte så enkla som ”ha fler spelare bakom bollen”. Snabbare återerövring efter bollförlust var den starkaste faktorn som kunde kopplas till framgångsrik rest defence i studiens modell. Ett större numerärt övertag i försvaret hjälpte också, liksom att begränsa den yta som farliga kontringsspelare kunde kontrollera och att hålla den återstående försvarsenheten relativt kompakt. Forskarna fann dessutom att en något djupare positionering kunde förbättra utfallet genom att minska utrymmet bakom försvararna, samtidigt som de noterade kompromissen med en aggressivare återerövringspress högre upp i planen. Just denna avvägning visar varför sammanhang är så viktigt. En hög försvarslinje kan göra det lättare att komprimera spelet och vinna tillbaka bollen nära motståndarens mål, men den kan också lämna större ytor att attackera om den första pressen bryts. Spårningsdata tar inte bort detta taktiska val. Den gör det möjligt för ledarstaben att mäta valet, jämföra utfallen och se vilken riskprofil laget faktiskt skapar.
För tränare är det praktiska värdet störst när analysen leder tillbaka till tydligt igenkännbara matchsituationer. I stället för att säga till en spelare att lagets kompakthetsvärde var dåligt kan en analytiker visa fem bollinnehav där avståndet mellan mittfält och försvar ökade när pressen flyttades framåt. I stället för att presentera en anfallare med en totalsiffra för sprintar kan ledarstaben skilja på löpningar som attackerade ett kritiskt område och löpningar som genomfördes när passaren saknade en realistisk möjlighet att spela framåt. I stället för att bedöma en ytterback enbart utifrån tacklingar kan man undersöka om positioneringen skyddade korridoren medan laget anföll på motsatt sida. Det här är detaljer som går att träna. De kan användas som regler i spelövningar, som nyckelpunkter i förberedelser inför motståndare eller som kontrollpunkter i matchanalysen. Forskningen från 2026 visar inte att tränare behöver fler instrumentpaneler. Den visar att rörelsedata är mest användbar när den hjälper till att förklara ett fotbollsproblem på ett språk som spelare och tränare kan omsätta i praktiken.
Det finns samtidigt tydliga gränser för vad materialet från 7 705 matcher kan bevisa. De 32 studierna använde olika definitioner, urval och modeller, och översikten konstaterar att många analyser var knutna till specifika sammanhang. Europeiska tävlingar var framträdande och flera enskilda studier fokuserade på en viss liga, säsong eller ett specifikt landslag. Mått som press, kontroll över ytor, kompakthet och löpvärde kan dessutom beräknas på olika sätt. En modell kan hitta ett samband utan att bevisa varför sambandet uppstod. MLS-studien om högfartslöpningar visade exempelvis att flera samtidiga löpningar var kopplade till högre offensivt värde, men forskarna kunde inte fastställa om löpningarna skapade den farliga situationen eller om spelarna accelererade eftersom situationen redan hade blivit farlig. Dessa skillnader är inte problem som bör döljas. De är en viktig del av att tolka forskningen ansvarsfullt. Fotboll är ett interaktivt spel där samma rörelse kan vara effektiv mot en motståndare och olämplig mot en annan.
Det som har förändrats fram till 2026 är detaljnivån med vilken spelet utan boll kan diskuteras. Den starkaste forskningen säger inte att en viss formation, presshöjd eller löpmängd är bäst. Den visar att användbar taktik bygger på relationer. Anfallare skapar värde genom att manipulera försvarare och samordna sina rörelser, försvarare minskar hot genom att kontrollera tillgång till yta och djup och lag förbereder sig för omställningar redan innan bollinnehavet faktiskt har skiftat. Spårningsdata gör dessa relationer enklare att mäta, men tolkningen beror fortfarande på vilken fotbollsfråga som ställs. För supportrar erbjuder detta ett mer nyanserat sätt att se på en match: den avgörande handlingen kan vara en löpning som aldrig får en passning, en försvarare som aldrig behöver tackla eller en mittfältare som flyttar sig tre meter för att stänga en passningsväg. För tränare och analytiker är huvudpoängen lika enkel. Bollen registrerar själva händelsen, men spelarna runt den förklarar ofta varför händelsen över huvud taget blev möjlig.